Liten hund, stora tänder

Imorgon är det strejk i tunnelbanan i Aten. Det är den första strejken efter sommaren.

Idag var jag på sjukhuset. Jag tog tunnelbanan dit – en ganska lång väg. På sjukhuset var det ingen kö. Jag gick rakt in till en väntande läkare och tre sjuksköterskor.

Allt började med en joggingtur i parken. Plötsligt omringades jag av en flock hundar. En stor schäfer och en stilig vinthund verkade vara ledarna. De ställde sig framför mig och skällde. Högt.

Sedan kände jag ett hugg i vaden, en liten hund med svansen mellan benen såg sin chans.

Läkarna och sjuksköterskorna blev lite upplivade över mitt hundbett. De log och skrattade när de mycket effektivt rengjorde såret.

-          - Vad var det för hund?

-          - Det var en liten hund.

-          - Liten hund, stora tänder. Eller hur?

       Det bor elva miljoner människor i Grekland. Nästan fyra miljoner av dem bor i Aten. Greklands öde ligger i händerna på andra, betydligt större, länder inom Europeiska gemenskapen.

       Den lilla hunden som bet mig fick skämmas. Ingen av de stora hundarna brydde sig om attacken. Istället lämnade de mig i fred.

I väntrummet på sjukhuset träffade jag en medelålders kvinna. Hon frågade var jag kom ifrån.

-         -  Sverige.

-          - Hur tänker ni uppe i norr om vår situation?

-          - Vi känner sorg över det kaos som har drabbat er.

Hon blir lite arg på mig.

-          - Vi får skylla oss själva. Våra politiker är som det värsta ord du kan tänka dig – maskar. De har bara sett efter de sina och sina egna fickor.

-          - Korrupta?

-          - De är mer än korrupta. Vi har trott på dem i 30 år och litat på att det skulle bli bättre. Våra ungdomar flyttar utomlands. Här finns inga jobb.

På tisdag nästa vecka är generalstrejk utlyst.

-  Nej, ingen tror att det kommer att bli bättre nu. Det kommer att bli värre, säger kvinnan

I kassan på sjukhuset visade jag mitt europeiska sjukförsäkringskort. Besöket kostade fem euro. Sedan tog jag tunnelbanan hem.

Doktorn vill att jag ska komma tillbaka. Det var ett djupt bett. Jag undrar hur jag ska göra det. När det blir strejk i tunnelbanan korkas gatorna igen av trafik och allt står stilla.

Pensionsförvirring i 14 steg.

1. Det kommer hem ett djävla kuvert från några som heter collectum.
2. Det visar sig att du har två olika sparande som heter ITPK.
3. Du ringer och får beskedet: Valet du gjorde för två år sedan innebär inte att pengarna flyttades utan att nya pengar sparades på ett nytt konto.
5. Du har förlorat 3000 kronor på att du VALDE istället för att FLYTTADE.
6. Om du ska FLYTTA måste "logga in på vår hemsida".
7. Datorn pajar när du försöker få till en ny e-legitimation.
8. Sambon lånar ut sin dator.
9. Sambon vill inte lämna ut sitt lösenord till programvaruenheten.
10. Sambon gör det i alla fall.
11. E-legitimationen är i hamn, nu har det gått 3 timmar sedan du bestämde dig för att FLYTTA.
12. Collectums hemsida accepterar inte den enda webbläsare som din bank klarar av göra e-legitimation på.
13. Du ringer och får beskedet: Då skickar vi en blankett till dig!
14. Det har gått fyra timmar. Du har inte flyttat, du har inte valt, du har inte ens fyllt i en djävla blankett. Du flippar ut.

Berlin 18 år senare

Vi var i Berlin i helgen. Det kändes som att komma ut ur en tidsmaskin. Senast jag var där var 1991, innan dess varje år med början 1986.
Och nu försökte jag förklara för Anders: här där alla nya husen står, här var det ingenting. Liksom bara gräs. Och där stod muren. Och så försökte jag förklara för min dotter: Det var liksom en mur här rakt genom staden. Varför det? De var ovänner och så delade de staden. Mitt i gatan liksom.
Det kändes så overkligt. Och jag tänkte att tyskar glömmer fort. Men sedan tänkte jag att det var lite orättvist för det har faktiskt gått 18 år sedan jag var i Berlin sist. Och två högkonjunkturer. Klart de vill fylla igen bombhålen. Men för att det skulle kännas lite lättare att förstå gick vi på The Wall museum när där Checkpoint Charlie låg. Det tyckte barnen var otäckt, men när jag förklarade att sagan slutade lyckligt lugnade de sig.
När tog sagan slut då? Ja ungefär när Ottar föddes (20 år sedan) förklarade jag för min dotter. Hon förklarade för lillebror: De bråkade så mycket om staden att de byggde en mur rakt igenom den. Där mitt i den gatan så man inte kunde gå över. Men sedan när Ottar föddes så blev allt bra igen och de blev vänner och tog bort muren.
Lite lättare att förstå kändes det på Alexander Platz - förr ett ödsligt stort torg, nu centrum, hängstället med affärer, tv-torn, tågstation med snabbmatstället, och vägen bort unter den linden med hotell, egyptiskt museeum med kilometerlånga köer... Och stället där vi bodde, Rosenthaler Platz med spårvagn, tunnelbana blomstrande kaféer, barn över allt och en jättestor lekplats. Det är som lilla vänliga väst-Berlin där människor kämpat för att trots allt, leva det goda livet har svämmat över hela Berlin. Kü-Damm-Ecke-delen av Berlin håller sig där och på Potsdamer Platz. Innan ett övergivet fält. Nu många nya hus med affärer, fast fortfarande några hus som bara var kulisser och ganska blåsigt och sterilt.
Kanske är det dit Berlinare åker när de funderar på sin historia. Innan fanns här ingenting, tänker de. Nu finns här sterila affärer och huskulisser. Det är faktiskt ändå bättre.

Modevecka i Köpenhamn

Vet ni att det finns konstfiber som är ekologiska?
I alla fall har www.finoslo.com det i sin höstkollektion och de kläderna är gjorda av bambufibrer.
Men det är så klart inte de som har uppfunnit det, utan det finns en hel kader med människor som funderar kring detta just nu. Nästa vecka är det textilmässa i Paris. Då släpps årets ekologiska nyheter.
Finast annars på modemässan var en stickad pandatröja (apropå bambu).
Och så prinsessan Mary förstås.

Nä.

Det var ingen som nappade. Ingen som publicerade Sydsvenskans jättestora redan omtalade artikel om upphovsrätten i förväg. Trots att den var upplagt på Pirate Bay.
Hur blir det nu med debatten om upphovsrätten?

Gratisjobb=revolution?

Bloggen är en revolution. Så står det på framsidan av Gräv 09:s tidning. Det är Sofia Mirjamsdotter som säger det.
Ja, jag gillar ju revolutioner så då får jag väl börja blogga.
Fast jag undrar hur det kan vara en revolution att jobba gratis? Jag har skrivit gratistexter i tidningar sedan jag var 15 år. Vid 25 började de betala mig.
Det är klart, att blogga kostar ju inget. Tidigare var man tvungen att kopiera upp en egen tidning för att få ut sina texter. Eller charma någon som tryckte upp en tidning.
Eller slava för ingenting för någon som tjänade på annonserna på tidningen.
Men vänta, det är väl samma sak! För någon tjänar väl pengar på bloggandet? Det är faktiskt 2009 nu och få saker kan göras utan att någon tjänar pengar på det.
Chris Anderson var här i Malmö och talade om det för oss. Vi ska ge bort saker gratis men ändå tjäna på det. Han tog 500 000 kronor för sin föreläsning. Allt är gratis utom honom. Kanske det är så att vissa ger bort saker gratis, medan andra tjänar pengar på det?
Det är ändå lite magstarkt att kalla det för revolution.